Louice a.k.a TJ

Svenskar är tydligen kända för att vara bra på att prata väder, så då är det väl lika ba att jag lever upp till det. För övrigt kan jag känna igen mig i det, när man inte har så många samtalsämnen så kan man alltid ta upp vädret. Funkar alltid. Kanske tråkigt, men är man svensk så är man. Eller? Det kanske inte bara vi som gör det, har hört att engelsmän också gör det, men det är ju inte så konstigt - då alla "hoppar på dem" och säger att det alltid regnar där.

Något som jag inte kan hålla med om, och jag har ändå varit där en mängd gånger. Har tappat räkningen. Det känns som mitt andra hemland, och det är som att jag har vuxit upp där. Jag tror inte att man nödvändigtvis känner tillhörighet till det land man är född i, den känslan kan uppstå var som helst. Så är det för mig, jag känner mig hemma både i England och i Sverige. Jag har aldrig bott längre än sex veckor i England, men det känns ändå som mitt hem. Maten är vidrig, men musiken är ju helt underbar. Tänk vilka band som bildades där. The Beatles, Joy Division, Rolling Stones, The Kinks och lite nyare band som The Kooks, Razorlight, The Magic Numbers och Babyshambles.

Men det var inte det som jag hade tänkt skriva om, istället hade jag tänkt skriva som en typisk svensk om vädret. Himlen är nämligen blå. Blå med knappt några moln alls och jag hoppas verkligen att det blir vår snart, för jag står inte ut med mer vinter. Så är det helt enkelt.

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

Ted Gärdestad - Himlen Är Oskyldigt Blå