Louice a.k.a TJ

Ni kanske har märkt att jag inte har lagt alls någon energi på bloggen de senaste veckorna, och anledningen till det är att jag helt enkelt inte har tid. Så jag väljer att leva mitt liv istället för att skriva om det. Ni som känner mig kommer få ta del av mina tankar och vad jag gör om dagarna ändå. Kanske är detta mitt sista blogginlägg, who knows? Nej, nu ska jag bege mig till älskade Linn som äntligen är hemma igen. Ha det gött!

Livet leker. Minst sagt. De senaste dagarna har varit så underbara (kan ha varit en anledning till att jag inte har haft tid att blogga), och de närmaste dagarna kommer säkert bli minst lika bra. På fredag är det Håkan på grönan som gäller och på torsdag ska jag träffa S. Och ni kanske vet vad jag kommer ägna mig åt söndag morgon? Nämligen att ta ett flyg till Florens, Italien! Dock ska jag inte se någonting av Florens, men ska upp till Assisi och där är det säkert också väldigt fint. Känner att den här sommaren kanske kan bli den bästa hitills. Antagligen kommer mycket att hända and I just love it!

Idag var den årliga fotbollsmatchen mellan the international section och svenska sektionen på Kungsholmen. Den första med tjejerna vann tyvärr svenskarna, men den andra där killarna spelade vann VI! Så nu har vi vunnit minst två år i rad ;). Skitbra ju. Dock hände något som var mindre bra. Jag blev äggad. Inte bra. De där jävla svinen från svenska sidan kastade ÄGG mot mig (eller hela internationella sektionen). Jag trodde att det bara var en vattenballong så det var därför jag inte flyttade mig, men det var ju inte vatten. Så jag fick massa äggfläckar på mina leggins och mina skor. KUL! Efter det blev jag lite väl irriterad och gick runt och sa "jävla svenska fascister". Kanske var lite väl, men kom igen, vem tycker om att bli äggad?

Fast jag fick ju bort det mesta i alla fall och vädret var ju så sommaraktigt. Jag och Anlu testade det nya ekocaféet på Brommaplan, det var mys men vid det laget hade vi tröttnat på solen så då satte vi oss i skuggan :). Och jag vill inte sitta inne ikväll när det är så fint väder, så jag, Maria och Karin ska kvällsfika! Och guess what, idag fick jag reda på att jag kommer att få MVG i historia a, international relations och antagligen litterär gestaltning!

Jag är ledig idag, eller helt ledig är jag egentligen inte men det är så att vi har Shakespeare Day i skolan och vi brukar få se på pjäserna istället för att ha lektioner. Men idag har jag ändå ingen international relations eller italienska, så då tar jag ledigt istället! Sov ut till elva, behövde verkligen det. Men nu ser jag att det är väldigt finst väder ute, så man kanske ska ta en promenad? Fast jag glömde mina allergipiller mot pollen så då kanske min astma blir jobbig... Verkligen I-landsproblem. Ikväll tror jag att jag ska på Philips avslutningskonsert i Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm, om jag inte kom skulle han bli arg eller vad han sa att han skulle bli. Haha. Får se om jag får med mig Elise dit. Tillbaka till dagens planer. Allt känns så obestämt som ett dilemma. Livet är nog ett dilemma.

Gah. Folk drar mig från TRE olika håll och allt gäller den 3e juni. Det första som var planerat var att jag skulle vara på assisigruppens lektion, men det ställde jag in. Så istället planerade jag att jag, Ulli och Karin ska springa vårruset, dock har mitt kassa immunförsvar kommit tillbaka så frågan är om jag kommer vara frisk då. Tredje då. KZINEmiddag. Jag vill gå på det. Så vilka alternativ har jag? Hoppas på att jag fortfarande är förkyld den 3e och skippa vårruset eller komma till middagen i träningskläder och lukta svett? People, help me! Jag tycker verkligen inte om att ha flera grejer inbokade på samma dag och samma tid.

Jag tänker visa upp min nya underbara klänning som jag älskar. Och den har tyll!

Vissa människor förstår man sig minimalt på och som man inser efter ett tag att det är något som inte står rätt till med dem. Men andra är helt underbara. Som man inte kan få nog av. Som man ska lägga sin energi på och uppskatta. För det är inte kul att inse att man har slösat sin tid på vissa som visar sig vara falskare än någonsin. Jag klarar mig bättre utan sådana.

Aja. Nog om det. Imorrn ska jag intervjua Monde Yeux (bandet nedan) på Urban Outfitters. Mesko ska med och fota.

Jag är så fucking screwed. Insåg nyss att det är mindre än två veckor kvar till den 3 juni. HJÄLP. Känns som att jag börjar bli sjuk (igen) och min kondition är inte den bästa, pollen gör den ju verkligen inte bättre och road var jag ju direkt inte när jag typ fick ett astmaanfall när jag hade cyklat till tuben (tar typ 5-10 min). Inte bra. Så hur ska man komma i form till den 3 juni? Jag måste ha bra kondis då, det är ju vårruset då... Någon som har ett litet tips?

Det är konstigt hur mycket olika saker kan påverka en. Att vissa händelser kan göra en starkare, medan andras effekt är tvärtom. Eller när man blir helt knäckt av något men bestämmer sig ändå för att försöka hitta den energi som finns kvar, och verkligen in ge upp. Men det är nog så att man påverkas av allt runt omkring en, och det är det som får en att fortsätta. Livet skulle inte endast kunna bestå av en felfri väg, det är lite som min mamma brukar säga: "Två steg fram och ett steg tillbaka".

Jag kommer aldrig ge upp. Inte ens nu när jag tycker att allt känns omotiverat. KZINE känns inget vidare kul längre, och det är ändå något som har hjälpt mig att hitta motivation till annat. Jag saknar den betydelse som det har gett mig, därför har jag kommit fram till en sak. Sorry Anlu och Jining, jag vet hur gärna ni vill ha posten - men jag tycker inte att röstingen var rättvis någonstans när ni hade sju fullmakter. En eller två är okej - men sju!? Jag vill ha en omröstning, Så det så.

Nej, det nådde inte ända fram - alltså, jag blev tyvärr inte vald. Men vad ska man göra om ens motsåndare (och vänner) ställer upp tillsammans och har sju fullamakter plus deras egna två röster. Vi var 17 på mötet. Jag vet inte, kändes inte så kul när de hade så många fullmakter. Men jag blev sekreterare, vilket kanske är bra det med men än så länge kan jag inte glädjas åt det fullt ut. För det var ju chefredaktör jag allra helst ville vara. Känns faktiskt som att komma fyra i en idrottstävling, precis utanför prispallen. Men vad ska man göra? Får väl helt enkelt bli en jäkla bra sekreterare.

Imorrn är det KZINEs årsmöte och jag kandiderar till chefredaktör. Troligen kommer jag få hålla ett tal.. Ni anar inte hur nervös jag är! Och jag har inte ens planerat vad jag ska säga än..

Om jag har skrivit ca 720 ord på uppsatsen, tror ni att jag hinner bli klar om två timmar om det minst ska vara 1500 ord?

Jag är rätt glad en dag som denna. Dock borde jag vara fylld av panik- och ångestkänslor (fast det är jag till hälften redan så det är nog acceptablet det med) eftersom THE BIG ESSAY (historia A) ska vara inlämnad på fredag. Den kommer att bestämma vilket slutbetyg man får. Tror ni att jag har börjat eller? Icke sa Nicke. Det är inte så att jag inte har haft tid, för det har jag haft gott om!

Som idag till exempel, planen var att eftersom jag slutade ca kvart i tolv skulle jag hinna med att äta, springa, plugga och eventuellt lägga upp roliga bilder på facebook. Jag hann med allt förutom att plugga. Gah. Man blir ju så irriterad på sig själv. Nu håller jag i alla fall på med en (av alla historiauppsatser som vi måste skriva innan vi kan skriva den stora) historiauppgift om fascism och nazism. Man ska bara ha fakta och den ska inte vara så detaljerad, så den går nog fort att göra. Får bara sätta igång med det helt enkelt. Jag har faktiskt börjat, har skrivit inledningen, duktigt va!

Innan jag gräver ner mig i fascismens och nazismens härliga (eller inte) värld, ska jag meddela att KZINE vann lilla journalistpriset! YAY! Nu är vi bäst i Sverige! Det ni.

Elise är dum. Hon har haft Ung Media styrelsemöte idag och det var meningen att vi skulle fika efter det... ... Men hon är inte klar än! Så nu måste jag plugga italienska istället. Och det är jag trött på (fast vi har provet imorrn och jag har rätt mycket kvar att plugga). Det är frusterande. Fast egentligen kanske det är Robins fel, eftersom han är ordförande... Jaja, nu ska jag dyka ner i mina böcker igen.

Det blev ingen promenad. Juno med mamma och Sofie istället, som var rätt mysigt det med. Tyckte om filmen och förstår faktiskt inte att hon vågade vara gravid och sen lämna bort barnet. Om det hade varit jag skulle jag gjort aborten så fort som möjligt för att få det gjort. Är så inte redo för att gå runt med en gigantisk mage...

UN Roleplay är äntligen över! Det gick rätt så bra, men ibland var det lite svårt att hänga med. Hur som helst, nu är det ju officiellt helg men inga planer för ikväll inte. Har ju haft så mycket att göra hela veckan så att jag inte har hunnit planera något. Men utstyrseln för imorgons planer är fixade i alla fall! Ni kan få se vad det blir imorgon :).

Nu ska jag se om någon som bor nära mig har lust att ta en liten promenad, för det är ju så härligt väder. Och jag bara måste slänga av mig dessa ytterst formella kläderna...

Jag tror att jag är rätt känslig när det gäller sådant som händer i världen. Reagerar ofta när jag inser att inte ens majoriteten av världens befolkning är lika lyckade lottade som jag. Garanterat är det nog de två resolutions som jag skriver för International Relations. Landet som jag har är Kenya.
   De har inte alls så bra som vi har, inte på långa vägar. Även om det länge har varit ett av Afrikas mest stabila land, ser tillvaron rätt mörk ut. Sedan de senaste trettio åren har fattigdomen tredubblats, nu är mer än hälften av befolkningen fattiga och 7.5 miljoner lever i extrem fattigdom. Över 50% av befolkningen har inte tillgång till rent dricksvatten och 29% av de som bor på landet har aldrig fått undervisning. Jag kan fortsätta, men är inte säker på om det är så relevant - ni har nog förstått att det inte direkt lätt att leva där och att det dessutom inte ser ut som vårt samhälle.
    Sedan presidentvalet har det förvärrats också. Direkt efter började upproren och våldet fortsätter fortfarande. Flera hundratusen har dött. Samtidigt dör cirka 250 000 av befolkningen av sjukdomar varje år. Är det fel av mig att jag blir berörd och inte vill att det ska vara så här? Jag tror inte det. Kanske är det inte mycket vi kan göra åt det, förutom att skänka en slant då och då, men vi kan ju i alla fall låta bli med att klaga på att vi inte har några pengar kvar till shopping eller att skolmaten är dålig. Det finns viktigare saker än det. Sedan tycker jag att man ska komma ihåg några få ord: Alla kan göra en skillnad.

Ibland förstår jag verkligen inte mig själv. Som nu till exempel när jag har gått upp en timme tidigare för att skriva klart ena resolutionen, men tror ni att jag skriver någon sådan? Nej absolut inte, inte nu i alla fall. Istället sitter jag och läser andras bloggar. Det är konstigt det där, hur man dras till att göra sådant man borde göra när man är klar med det man ska göra. Ordet ska tycker jag heller inte om, låter så hårt och borde verkligen avskaffas. Kanske något att skriva om i min resolution, men på något sätt känner jag att det inte riktigt passar in på Kenya, fattigdom och hälsa.